Vi måste lyxa till det.....

 
Så har den här dagen också snart passerat.
 
Inte mycket som jag har gjort idag. Jag ringde och bokade en läkartid för mig och tog mig till läkarstation. Jag blir hemma en tid framöver då jag inte mår speciellt bra med tanke på omständigheterna.
 
Maken håller på att tillreda en lyxmiddag till oss. Det vankas tornedos, klyftpotatis av hemmaodlad mandelpotatis och hemodlade sockerärtor och till det grönpepparsås.  
 
Vi tänker bara lyxa till det för oss så mycket det går nu dom närmsta dagarna innan behandlingarna sätter fart igen, nästa vecka. Att få något annat att tänka på är en bra medicin och gärna med lite lyx som kryddar upp tillvaron så gott det går. Att det sen inte funkar alla dagar är en annan sak.
 
Maken och jag gifte ju oss 11-11-11 och fick då ett presentkort av barnen, systern och mina föräldrar. Det har legat outnyttjad länge p.g.a operationen och sedan cellgifterna. Men nu har jag idag ringt och bokat en tid till på fredag. Nu är det bara att hålla tummarna för att det fungerar och att inget krångel dyker upp så att det blir inställt. Att planera något i förväg är som jag sagt tidigare svårt.
 
Men hoppas, hoppas, hoppas att det funkar.
 
 
 
 
 
 
 

Det är regn hos mig.....

 
Klockan är över tio och maken sover ännu.
 
Själv vaknade jag nio. Det är dagen efter beskedet och sömnen tar ut sin rätt.
Jag sitter med morgonkaffet och har läst alla omtänksamma kommentarer jag fått här på bloggen. Jag vill skicka ett tack till er alla som tänker på oss. Det känns som ett stöd fast det är i det tysta.
 
Nu ska vi ta tag i den här dagen. Det gäller att sysselsätta sig med något för att skingra tankarna hela tiden. För tankarna far hit och tid. Man tänker att man ska resa iväg och göra det ena och det andra. Men så hindras man av blodprover, läkarbesök och cellgiftsbehandlingar. Man inser att det går inte att resa iväg. Planera något är inte tal om. Trots det så pratar vi om den ena resan efter den andra, både korta och långa turer. Sen rinner det ut i sanden.
 
Jag som la min semester efter nästa jobbpass för då var alla behandlingar klara och vi kunde resa iväg. Det sprack och även om jag hade det i beräkningen så är det en besvikelse. Man har ju hopp om att det ska fungera men det gjorde det inte. Så nu far tankarna runt om i huvudet om hur man ska lösa det ena och det andra. Jag har ett jobb som inte ligger i närheten av hemmet och jag måste försörja mig. Jag kan inte tänka klart just nu.
 
Nu vräker regnet ner dessutom..
 
 
 
 

Ett nytt ord för mig

 
Ikväll har jag fått lära mig ett nytt ord.
 
Ett ord som sätter fingret på vad jag exakt känner från och till.
Antecipatorisk sorg
 
Ordet som det pratas väldigt lite om. Jag snubblade över ordet när jag satt och läste på cancerfondens hemsida om en anhörig som skrivit om sin sorg......innan dennes anhöriga gått bort. Där stod ordet antecipatorisk sorg
En sorg i förtid.
 
Att se en nära anhörig insjukna är mycket påfrestande psykiskt och fysiskt; oro, nattvak och att man inte hinner eller orkar ta hand om sig själv tär på kropp och själ. Det är en sorg i förtid utan att någon har avlidit.
 
När döden sedan hinner ifatt den som har varit svårt sjuk kan det först vara en lättnad och många säger att ”det var skönt för henne att hon fick dö”. Sedan följer alla praktiska bestyr kring begravning och annat som håller tankarna borta, och efter två till tre månader väller sorgen återigen fram.
 
Det känns hemskt och tungt att behöva skriva detta men det är så viktigt att förstå. Alla reagerar olika och det är högst individuellt hur man bearbetar detta. Jag och min make har redan från början av cancersjukdomen känt till vår svåra prognos. Vi har tagit oss igenom många faser och idag ytterligare en svår fas.
 
..........
 
Jag och maken har hela tiden hållit oss till realiteten, trots det svåra. Vissa stunder har vi inte orkat prata om det utan låtsats som ingenting trots krämporna. Vi har skjutit det svåra bort från oss. Naturligtvis så lyckas det ju inte utan det återkommer med jämna mellanrum.
 
Just idag är det en svacka..... och speciellt för mig. Det är jobbigt att stå bredvid och inget kunna göra.
 
Keep on living......