Lite mer sjukdom

 
Jaha...det blev inte så mycket ätet av tonfisksalladen.
 
Jag åkte till akuten här i Köping vid halv sex, för min syster var där. Hon hade fått epileptiskt anfall igen och hade kallat på ambulans. Hon håller på med nedtrappning av en medicin för att ersätta med en annan och då kommer anfallen tätare. Nu är det ohållbart och hon själv och vi anhöriga vill att hon är under observation tills den nya medicinen kan sättas in. Vi sa till om att hon bör läggas in och så blev det.
 
Nu är jag hemma igen (21.00) efter tre timmars väntan på läkaren, sen jag kom och hon kom in vid tre. Om hon hamnar i Västerås dit vi vill att hon ska vara för där finns neurologavdelning eller om hon blir kvar i Köping var inte klart när jag åkte. Men kvar blir hon i alla fall.
Min syster kom in vid tre taget och vid åtta på kvällen kom läkaren in i rummet.
 
Sista timmen så började ångesten för hur det var här hemma komma över mig. Jag visste ju när jag åkte att det var lugnt och jag sa till mig själv - han sover nog. Men jag gillar inte att vara borta för länge hemifrån.
 
Som tur var hann jag äta ganska hyfsat innan jag gav mig iväg. Sämre var det för systern som inte hade hunnit äta något så jag öste upp sallad och tog med två stycken youghert så hon fick lite att äta.
Det är lite jobbigt att sitta hungrig på akuten och vänta.
 
 

Salladsplaner

 
När maken vaknat efter sin tre timmars sömn...
 
Så pkte vi och handlade. Tur att det finns bänkar att sitta och vila på i butiken. Vi handlade det som behövdes till salladen och for sen till biblioteket.
 
Åkte hem igen och jag kände för att kolla läget i stugan (vara själv en stund) så jag for dit och tittade så att värmepumpen fungerade och det var bra värme i stugan.
 
Hem igen och fixa till en tonfisksallad (maken ligger) och då upptäcker jag att jag inte handlat allt. Det fattas gurka, sockerärtor och fetaost.
 
På med kläderna och en snabbvända till Willys. Nu är salladen klar och jag väntar på att maken ska vakna till.
 
 

Ta mig härifrån

 
Det kryper i kroppen på mig.
 
Maken sover tungt och drar timmerstockar.
Han har sovit hela natten, var upp vid sju drack kaffe och sen åt frukost vid nio.
Nu har han sovit sen dess.
 
Jag vill göra något.
Jag vill ut.
Ta mig härifrån.
 
Funderar på att ta en promenad.
Funderar på att åka och handla.
 
Jag kommer mig inte för med något.
Jag vill inte gå ut medan han sover.

Jag vill inte väcka honom.
Han behöver sin sömn.
Jag kan ju skriva en lapp.
Men nej, det känns inte bra.
 
Jag går och tittar på honom, flera gånger.
Han ligger i soffan med tv´n på.
 
Ute skiner solen.
Ser ut att bli en fin höstdag.
 
 
 
 

Frostig morgon

 
Det ser så fint ut ute....
 
Frosten har lagt beslag på alla grenar, träd och buskar. Gräsmattan är vitt och helt täckt av frost. Själv myser jag i min morgonrock inne i värmen och med en mugg kaffe i min hand och nöjer mig med att titta ut genom fönstret.
 
Sista oktober idag och inget planerat, som vanligt. Några ärenden ska jag göra för att ordna med födelsedags- presenter. Imorgon fyller mitt äldsta barnbarn nio år om en dryg vecka fyller mitt yngsta tre år.
 
 
 
 

Wake up call

 
En gång i tiden var jag en sportfåne....
 
Från sex års ålder till  sexton - sjutton års åldern.
 
Gång, skidor, friidrott, simning, löpning,....... sen inget mer.
 
Sen tog bowling över i tjugo årsåldern i tjugo års tid.
 
Nu har jag kollat på Kan du slå en pensionär ?
 
http://www.svtplay.se/video/389450/del-1-av-8
 
En riktig väckarklocka !!!!
 
Jaha........
 
Man känner igen sig i deltagarna i programmet.
 
Pling.....Pling....
 
Kanske dags för en förändring ??
 
 

Installerad och värmegivande

 
Fyra timmars miljöombyte gör gott.
 
Maken följde med till stugan för att sällskapa med mig när värmepumpen skulle installeras. Lite frisk luft är ju aldrig fel. Efter ett tag intog han sängen och låg och läste en bok och somnade strax därpå.
 
Under tiden så fixade och donade installatören med värmepumpen och jag tog en promenad med min kamera. Men det blev en kort promenad för naturligtvis så slutade mitt fina macro objektiv att fungera. Jag blir så trött på att inget håller. Först min nya bärbara dator och nu mitt nyaste dyraste objektiv :(
 
Nåja värmepump var det.....
 
 
Nästan fyra timmar tog det att få upp det och nu är den igång. Jag har nu stängt av nästan alla element och det ska bli intressant att se hur nästa elräkning ser ut.
 
 
 
Något som är skitfult, tycker jag, är dessa värmepumpar. Normalt sett så sätter man pumpen rätt under rören på väggen som leder in i stugan. Men jag propsade på att inte ha pumpen på den här gaveln eftersom det är det första man ser på huset. Den är placerad på långsidan till höger i bild.
 
 
 
Nej ....här fick den sitta och jag har köpt en tillhörande trälåda som ska målas och spikas över så att jag slipper se detta fula. Rören ska jag måla med röd plastfärg så att det smälter ihop med huset.
 
För håll med om att det är inte speciellt snyggt med dessa värmepumpsanordningar.
 
 

Känns bra....

 
Åh vad skönt !!
 
Nu känns det som vanligt. Jag sa till maken nu på morgonen
- Vad skönt att du är bra igen, sa jag
- Vadå ? jag var väl inte dålig. Typiskt min man, förnekelse.
- Jo, det var du, svarade jag.
Han gick nynnande (som han alltid gör) upp före mig och hämtade tidningen i postlådan och satte på kaffe. Då kände jag att nu är det okej igen, när han nynnar så där.
 
Jag har sovit hela natten, även fast maken varit uppe nån vända (som jag inte hört) Men eftersom min inbyggda varningsklocka inte väckt mig när något är fel, så sov jag gott. Nu har värsta oron försvunnit.
 
Idag ska jag och eventuellt maken, ta oss till stugan. Det kommer en snubbe som ska installera en värmepump. Jag såg på vädret att det gråmulna vädret skulle lätta och att solen skulle kanske titta fram. Så jag hoppas att det stämmer så man kan njuta lite extra av vistelsen i stugan. Jag ska packa med lite mat eftersom det kan ta några timmar därute.
 
AH- teamet har nyss varit här och tagit bort kanylen och för att kolla läget. Det är så bra att dom finns för det underlättar min oro. Dom kommer tillbaka på fredag för att kolla läget igen. Det känns bra att dom styr över när dom anser att dom ska komma extra för att kolla läget. Dom ser ju när det behövs och inte behövs. Nu väntar vi bara på vad odlingsprovet säger. Om det är rätt pencillin eller inte.
 
 
 
 
 
 

En anhörigs vånda

 
När det blir sådana här dagar som det har varit nu.
 
Då hinner tankarna snurra iväg i olika riktningar. Det första som slår en själv är; Är det dags nu ?? och en starkare oro sätter fart, för man vill inte vara med om det. Döden...........
 
Det känns så förbannat orättvist att behöva drabbas. Men vad är orättvist här i världen ? Cancer, svält, krig och en massa annat elände. Det är som livet är och vissa drabbas mer än andra. Nu har jag hamnat i cancer eländet och måste ta mig vidare. Likväl så är det ett jävla helvete att behöva drabbas av det. Cancerskiten som det i vissa fall finns bot för och i andra så finns det inte det. Vi tillhör kategorin inte bot. Min man kommer inte att klara sig.
 
Mitt i allt så måste man tänka framåt och glädjas åt det som ska komma och det är en jädra svår balansgång. Nu när man har det så här så är det svårt att glädjas fullt ut. Ta vara på tiden tillsammans, säger många till mig. Men hur gör man det när man inte kan känna en inre glädje ?? Ja...vi tar vara på tiden tillsammans, NU och HÄR IDAG. Det är bara det att vår tid tillsammans är bara sjukdom och närhet till varandra, känns det som.
 
Jag skulle vilja säga till alla att:
Ta vara på tiden medan ni är friska tillsammans och njut av alla små vardagliga ting. Allt behöver inte vara perfekt omkring er och allt har sin tid, som man ska gå igenom.
 
Det har jag och min make gjort och vi gör det nu också, fast på ett annat sätt. Vi har njutit av livets goda med familj, vänner, arbete och allt som hör vardagen till. Vi är och har varit varandras fulla stöd för varandra och delar allt. Nu har vi bara en cancersjukdom att leva med som vi kämpar med tillsammans. Det är så det känns och speciellt nu när han sover så mycket som han gör och inte orkar med så mycket annat.
 
Jag är rädd för att den sista tiden, har satt fart. Mina förhoppningar står till att han äter bra, är pigg emellanåt och att blodproverna håller sig stabilt. Många kanske tycker det är hemskt att jag skriver så här öppet om vad jag tänker och känner. Men jag tror att mina tankar delar jag med många som är och har varit i samma situation. Många kommer att hamna i samma situation och kanske hjälper det dom, att läsa detta när den dagen kommer.
 
Det är lätt att gräva ner sig i sorg och förtvivlan och jag är där emellanåt. Men jag försöker att stärka mig med att Jag måste se framåt. Jag får inte låta sorgens fåglar bygga bo i mitt hår (kinesikt ordspråk) för då går jag under och vad hjälper det.
 
Det värsta nu...är att inte veta när det riktigt sätter fart. Är det inatt, imorgon eller om två månader eller om ett halvår ?? Man vet ingenting och man åker berg och dalbana mellan hopp och förtvivlan. Det är en sjujäkla psykisk press man har som anhörig. Mitt i alltihopa vill man att lidandet ska ta slut, samtidigt som man inte vill att döden ska komma. Men vem är det som lider ? brukar jag tänka då. Är det jag som är frisk fysiskt men lider psykiskt ?
Eller är det han som är fysiskt sjuk ??
 
Den som är sjuk upplever det inte på samma sätt som den anhörige. Den sjuke har fullt upp med sig själv och den fysiska sjukdomen. Den tar störst kraft och energi av den som är sjuk. Den som är anhörig drabbas mer av den psykiska delen med oro, ångest, sorg och förtvivlan.
 
Många anhöriga vet inte hur dom ska hantera situationen, men det finns hjälp och här är lite information.
http://www.anhorigfonden.se/praktiskinfo.php
http://www.cancerfonden.se/sv/Prata/Forum/
 
Jag tänker fortsätta njuta av livets goda, umgås med familj och vänner, resa och en massa annat. Men det får stå på väntelistan just nu. För det viktigaste av allt är just nu min älskade make.
 
 
 
 
Visa fler inlägg